30 timmar i Berlin

På en skolresa till Berlin hinner man uppleva mycket, och inte bara sevärdheter såsom Brandenburger Tor,  Mauerpark och East side Gallery. Men enligt mig hinner man också uppleva en känslostämning och minnen för livet, som inte går att återskapa någon annanstans.

När jag först fick reda på att den efterlängtade resan till Berlin skulle bli av rusade jag ut i korridoren för att sprida nyheten med de resterande eleverna i tyskaklassen. Tidigare hade hoppet nästan dött, då vi blivit nekade av flera stiftelser som skulle kunnat finansiera våran resa. Glädjen och spänningen var total och vi kunde äntligen bygga riktiga förväntningar på skolresan till Berlin. På tyskalektionerna innan resan gick tiden mest ut på att planera och förbereda vad vi skulle göra på resan. Till exempel förberedde vi varsitt fotouppdrag med instruktioner på tyska till alla som följde med.

Klockan 06:25 den 29 maj samlades vi vid Arlanda Express för vår avresa. Jag kom dit sist - 10 minuter innan avsatt tid. Det var ett taggat och förväntansfullt gäng, men just för stunden var det tröttheten som dominerade. Resten av resan till Berlin förflöt smidigt med en snabb mellanlandning i Helsingfors. En kort resa med regionaltåg senare anlände vi till Alexanderplatz, där vi åt varsin döner-kebab till lunch. Jag tror att alla var väldigt nöjda med att få sätta sig och äta något, trots den något motbjudande atmosfären som påminde mig om Sergels torg, fast med dagsfulla ungdomar. Efter dönern gick vi till hotellet för att lämna våra väskor och checka in på rummen. Fyrbäddsrummen, som vi elever sov i, var ljusa och fräscha. Det stora fönstret på kortsidan vätte mot Karl-Liebknecht-Straße som var ett tydligt exempel på en gata i stalinistisk stil. Den var två- eller trefilig åt båda hållen med spårvagnen mitt emellan. Trots den minimalistiska byggstilen lyftes gatan av den kringliggande grönskan i form av träd som prydde trottoarerna på vardera sida om vägen. 

Senare samlades vi igen och begav oss till Mauerpark, en kulturell och monument-plats som skapades av utrymmet där muren tidigare stått. Med en lemonad i handen gick vi upp på den lilla kullen där den 800 m långa delen av den gamla muren stod. Där stod flera artister och målade nya konstverk på den färgsprakande muren. Kullen gav oss en översikt över den soliga parken som var full av liv. Ungdomar och barnfamiljer, basketspelare och pingisspelare, unga och gamla samlades på något märkligt (men mycket imponerande) vis i parken och gav den en atmosfär som jag aldrig tidigare upplevt. Kanske var det musiken eller de oannonserade eventen vid amfiteatern, i alla fall var det en sinnesstämning som, i mina ögon, inte går att återskapa någon annanstans. Under vårt besök i parken passade vi på att utföra några av de uppdrag vi förberett innan vi rörde oss vidare mot ett annat monument.

Bara två stationer med spårvagnen senare var vi vid Berlin Wall Memorial som både lyfte upp saker kring den specifika platsens historia, då den använts som en flyktväg under många år mellan öst och väst, och mer allmänt kring murens historia. Förutom ännu en bit av muren, fanns platser utmärkta som monument över folk som blivit skjutna påväg från östsidan till västsidan. Det var spännande att läsa om platsens historia, speciellt när det fanns mycket bilder där man såg samma byggnader som i nutid, men i en helt annan miljö bara 40 år tidigare. 

Därefter tog vi tunnelbanan från Bernauer Straße till Bahnhof Zoo. Där kände många av oss igen scener ur filmen Wir kinder vom Bahnhof Zoo (1981) där stora delar av filmen utspelar sig just i och omkring tunnelbanan. Trots att mer än 50 år passerat sedan man spelade in filmen så var kaklet på väggarna och golvet densamma, platsen hade inte åldrats en sekund. Sedan gick vi ut mot Kaiser-Wilhelm-Gedächtniskirche som är en kyrka vi läst om i en av våra läroböcker. Precis som på bilderna i boken, stod där en gammal ruin från när kyrkan skadats under kriget samt en tillbyggd del som var mycket modernare. Tillbyggnaden var minst sagt utstickande och kontrasten mellan de två byggnaderna var stor. Därpå fortsatte vi i lärobokens fotspår och tog buss 100 mot Alexanderplatz. På bussresan åkte vi förbi flera sevärdheter såsom Segerkolonnen och Schloss Bellevue, som är presidentens residens, innan vi klev av vid riksdagen. 

Riksdagen var en enorm byggnad i antik stil (trots att den är byggd i slutet på 1800-talet) med en nybyggt glaskupol högst upp i syfte att påminna om att demokratin ska vara genomskinlig. Även om byggnaden var fin, var platsen något öde och under upprustning vilket sänkte min uppskattning för platsen. Efter ett kort besök tog vi tunnelbanan till Brandenburger Tor, en riktig vykortsplats. Porten har spelat många olika roller i Berlins historia och har bland annat varit en symbol för seger och fred. Vid denna tidpunkt var många av oss trötta i både ben och huvud efter en lång dag av både resande och nya, spännande intryck. Därför beslutade vi oss för att avsluta dagen med en middag med utsikt över kanalen Spree som ringlade sig genom staden.

Med utvilade sinnen, men med fortfarande trötta ben, startade vi nästa dag med en god frukost på hotellet. Sedan checkade vi ut och lämnade våra väskor i receptionen för att ge oss ut på den andra dagens äventyr. Vi började med en liten vandring genom de typiska östtyska delarna av Berlin. På vägen stannade vi till i en matbutik för att genomföra några uppgifter samt för att få varsin tysk tidning. Jag valde en damtidning med namnet Von Frau Zu Faru (Från fru till fru på svenska) som bland annat innehöll ett halvårshoroskop, och plötsligt blev det ganska intressant att försöka tolka och översätta tyska. Sedan fortsatte vi mot Karl Marx Allé där omgivningen verkligen vittnade om det förflutna, bara gatunamnet gav oss en förståelse för hur viktig ideologin var för makthavarna i öst. Från Karl Marx Allé tog vi tunnelbanan till Ostbahnhof varifrån vi promenerade över Oberbaumbrücke till hipsterområdet Wrangelkiez. Där stannade vi till för att få en bättre utsikt över bron samt för att utföra en uppgift som gick ut på att läsa av tyska bilars registreringsskyltar. Då lärde jag mig att bokstäverna till vänster om delstats-märkena var "initialerna" på staden varifrån bilen kom ifrån. 

Sedan gick vi över Oberbaumbrücke igen för att kolla in East side Gallery, som också är en del av den gamla muren som har blivit en plats för konst och kreativt skapande. men till skillnad från muren i Mauerpark kändes målningarna på East side Gallery mer permanenta, som exempel kläddes den högresta muren av den kända “The kiss of death” som illustrerar Leonid Brezhnev och Erich Honecker, ledarna för Sovjetunionen respektive östtyskland som hälsar på varandra med en broderlig kyss. Efter besöket vid muren stannade vi på östsidan för en lunch, och även denna gång skulle det bli en kulinarisk smak- och kulturupplevelse, nämligen currywurst. Det är en rätt bestående av korv som är dränkt i ketchup blandat med curry samt med pommes på sidan. Vi var endast tre i gruppen som vågade oss på maträtten. Min första tugga var mycket skeptisk, jag hade verkligen inte kunnat föreställa mig hur det skulle smaka. Men efter att smaken landat var det faktiskt ganska gott,  iallafall överträffade det mina låga förväntningar.

En stund senare begav vi in mot centrumet igen för att beundra Berlins museer och präktiga domkyrka. Innan vi besökte Humboldt Forum, ett 13 000 kvadratmeter stor kulturbyggnad, spatserade vi runt kring Alte nationalgalerie (motsvarande englands British Museum) och UNESCO Weltkulturerbe Museumsinsel (UNESCO:s Världskulturmuseum). Alla byggnader var ståtliga med välskötta små trädgårdar. Ett stenkast från museerna låg domkyrkan, som var enorm med stora ärgklädda kupoler och oändligt med detaljer. Kyrkan var så vacker att vi behövde stanna och vila våra tunga ben för en glass med utsikt över dess nordvästra fasad. Solen gassade medan vi njöt av den hemmagjorda gelaton. Efter en liten energipåfyllnad åkte vi tillbaka till hotellet för att hämta våra väskor innan vi besökte vårt sista resmål - restaurangen Volkskammer.

Namnet Volkskammer kom från det tidigare Östtyska parlamentet, som kallades just Volkskammer. När jag steg in i restaurangen, steg jag rakt in i den föreställning jag haft om hur en östtysk restaurang såg ut. Väggarna pryddes av porträtt på gamla sovjetiska ledare, stolarnas dynor och väggarna var mörkröda. Bordet var dukat med en röd duk, och sedan en tjock plastduk ovanpå samt limegröna servetter. Den tjocka luften, musiken, inredningen samt maten skapade verkligen en tidskapsel. Middagen som serverades bestod av en “Goldbroiler”, en halv kyckling med pommes, surkålssallad och coleslaw. Återigen överträffades mina förväntningar på maten och det var faktiskt gott, trots den torra kycklingen. 

Efter ett mättande besök på Volkskammer skyndade vi till tågstationen för att åka till flygplatsen. Tåget gled ut ur den stora staden och ut på landsbygden innan vi nådde flygplatsen. Just några minuter innan boardingen stängde gick vi ombord på planet och vinkade hejdå till Berlin. På flygresan hemåt reflekterade jag över alla häftiga saker jag upplevt och vilka perspektiv resan gett mig. Innan resan hade jag inte kunnat föreställa mig hur kul vi skulle ha och vilka minnen som skapats. Något som också slog mig var att Stockholm är en pyttestad, i jämförelse med städer utanför norden. Tidigare har jag besökt stora städer, men Magister Denis reseplanering gav mig en helt ny synvinkel. Precis som att jag förut inte riktigt förstått poängen med att flytta utomlands, när man har ju allt hemma. Men efter mina 30 timmar i Berlin, så tror jag att jag har fattat galoppen.